Uppförande/karaktär:

Pinschern är livlig, temperamentsfull, självsäker och balanserad.
Detta parat med klokhet och uthållighet gör den till en trevlig familje-, vakt- och sällskapshund.

Huvud:

- Skallpartiet skall vara kraftigt och långsträckt utan starkt framträdande nackknöl.
- Pannan skall vara flat och löpa parallellt med nosryggen.
- Stopet ska vara lätt, med ändå tydligt markerat.
- Nostryffeln skall vara välutvecklad och den skall alltid vara svart.
- Nospartiet skall sluta i en trubbig kil. Nosryggen skall vara rak.
- Läpparna skall vara svarta, strama och slutna tätt intill käkarna. Mungiporna ska vara strama.
- Under- och överkäkarna skall vara kraftiga.
- Det fulltaliga saxbettet skall vara kraftigt med rent vita tänder.
- Tuggmuskulaturen skall vara kraftigt utvecklad utan störande kindbildning.

En pinscher kan skälla men är absolut inte skällig. Den nöjer sig oftast med ett varningsskall för att påkalla sin ägares uppmärksamhet när den anser att detta behövs.

Pinscher är stolt och vänlig men skulle enligt den tidigare rasstandarden vara något
reserverad mot främlingar, den ska dock absolut inte vara rädd eller visa aggresivitet! Det är nämligen viktigt att dagens hundar är sociala och vänligt inställda till människor på ett balanserat sätt, för att trivas och må bra i vårt samhälle.

Pinschervalpen är oerhört receptiv och det är således mycket viktigt att den får rikligt med god miljö- och social träning så att det reserverade draget som återfinns hos många individer inte blir för dominant. I första hand fäster sig dock pinschern vid den egna familjen och familjens vänner.

Pinschern trivs bäst i ett nära samspel med sin familj. Den vill således inte känna
sig utanför de aktiviteter familjen företar sig. Det är därför viktigt att tidigt påbörja ensamhetsträning i mycket, mycket korta doser, gärna flera gånger dagligen. Till en början räcker det med några sekunder, gärna så ofta så möjligt för att successivt utökas. Detta är något jag som uppfödare även har tränat valparna på deras 3-4 sista veckor hos mig.

Pinschern är lekfull högt upp i åren och mognar sent, först vid 3-4-års ålder kommer den till sin verkliga rätt. Även om pinschern redan vid 2 års ålder känns relativt färdig vittnar många pinscherägare om att det skett ytterligare en mognads-förändring efter 3 års ålder.

Med barn kan Pinschern vara helt underbar, men den har ofta svårt att acceptera orättvis behandling eller ojusta tag från någon, vare sig vuxna eller barn. Lämna aldrig barn ensamma med en hund och lär dem att tyda och respektera hundens signaler och rätt till en fristad.

En mångsidig och läraktig hund

Många pinschrar säljer sin själ för en godbit och i princip finns det inga gränser för vad en pinscher kan lära sig. Man kommer emellertid inte långt med monotona träningsmetoder utan riklig positiv förstärkning. Pinschern vill gärna vara till lags – men, helst på sina egna villkor. Det gäller således att träna en pinscher med fantasi och inlevelseförmåga i kombination med ett tydligt ledarskap. Som förare gäller det således att fundera ut olika sätt att motivera hunden för att få den att göra som man vill.

Pinschern har svårt att acceptera hård och okänslig behandling, vilket absolut inte betyder ett liv utan krav, men kraven ska vara anpassade så att en stolt och vacker varelse som en pinscher kan acceptera dessa. En pinscher fostras och lär bäst genom omväxlande lek, kel, fasthet, konsekvens, förståelse och en stor dos humor.

Tips till blivande pinscherägare

Mitt allra viktigaste råd är att du oavsett ras läser så många hundböcker som möjligt. Helst innan du skaffar hund! Det är dock aldrig för sent och även erfaret hundfolk mår bra av att damma av kunskaperna med väl vald facklitteratur med jämna mellanrum. Tjusningen är också den att vi aldrig någonsin kan bli fullärda... Se gärna mina referenser och tips om vidare läsning.

Pinschern – en frisk ras?

Pinschern är jämfört med många andra raser en "frisk" ras. Dock förekommer fall av enstaka ögonsjukdomar, höfledsdysplasi, kala fläckar t.ex. på grund av demodicos (hårsäckskvalster), men även hudåkommor relaterade till dåligt immunförsvar, tunna spruckna kanter på öronen, vaccinationsreaktioner, bettfel och förlust av tänder.

Min innerliga önskan är att pinschern ska förbli en "frisk" ras och att vi tillsammans ska sträva efter att få den ännu friskare. Jag ser det därför som en investering i rasens framtid att som uppfödare söka få en så klar bild som möjligt av sina avelsdjur och avkommor. Vänd dig därför till en uppfödare du känner att du har förtroende för och som tydligt ger ett kunnigt intryck av att ha rasens bästa för ögonen.

De första veckorna med valpen

De första veckorna med valpen ska präglas av kärlek och en lugn, trygg miljö utan allt för många förbud. Plocka därför undan allt som valpen kan tänkas vilja smaka på som du inte vill att han ska tugga sönder. Se också till att han har rikligt med leksaker och tuggben som han får leka med och tugga på. Kom också ihåg att dessa första veckor med valpen är avgörande för er framtid tillsammans.

Träna inkallning med valpen tidigt

Träna inkallning av valpen från första början både inomhus och utomhus. Många hundägare gör det fatala misstaget att påbörja träningen av allmänlydnaden allt för sent. Valpen har som lättast att lära när den är riktigt ung. Utnyttja detta faktum och du gör både dig själv och valpen en stor tjänst. Man kan jämför en åtta veckors valp med ett barn på sex år när det gäller initiativtagande och självsäkerhet...

Använd gärna en tunn och stark lina, som är ca 10-20 m lång, när ni är ute. Linan är alltid bra, som en säkerhet, om valpen skulle bli skrämd eller av annat skäl inte vill komma när du ropar.

Jag tycker också att det i mångas ögon hemska flexikopplet fungerar bra för detta ändamål. Faktum är att jag högre upp i åldern även använder mig av flexikopplet även i lydnasdträningen. Fördelen med flexikopplet är att det är lättare att hålla reda på. Rätt använt ska ett flexikoppel användas som en förlängd arm, hundens upplevelse ska vara som om vore den vore lös.

På den mycket snabba unghunden hjälper det många gånger inte att ha en lång lina släpandes efter den. Hunden har helt enkelt hunnit bli för snabb och du hinner inte stoppa den genom att trampa på linan. Den i mina ögon enda nackdelen med flexit är att det så vitt jag vet enbart finns upp till åtta meters lina, men det räcker gott och väl för min del då jag normalt inte gärna vill att mina hundar uppehåller sig så mycket längre bort än så.

Att gå fint i koppel

Det är också viktigt att tidigt lära hunden att inte dra i kopplet att tillåta detta är i hundens ögon att överlämna ansvaret på honom vid era promenader...
Tillåt därför aldrig hunden att dra, åtminstonde inte när den är iförd halsband.
Det är dessutom direkt skadligt för hunden att streta och dra då den är iförd halsband. Nacken kan skadas allvarligt, och många vuxna hundar som plötsligt en dag blir aggresiva kan härledas till detta problem. Hunden har då kanske fruktansvärda smärtor i nacken efter att konstant och under en längre tid ha dragit i kopplet.

Många hundägare är också inkonsekventa beträffande att gå i koppel, antingen så är det acceptabelt att hunden drar eller så är det de inte! Bestämmer man sig för att inte konsekvent förbjuda hunden att dra i koppel är det skonsammast att alltid använda sig av sele på hunden. Många inkonsekventa hundägare som brottas med detta blir ibland så förbaskade på hunden att de rycker till i kopplet så hunden nästan flyger omkull. Denna typ av grym misshandel kan lätt orsaka allvarliga skador på hunden i synnerhet om den bär halsband.

Hunden får naturligtvis inte dra heller iförd flexikoppel. Jag har en speciell sele på hunden när det är ok att dra, t.ex. när vi har bråttom och inte hinner eller har lust att konsekvent träna hunden att gå fint i koppel. Jag använder även denna sele på Xerox när han nu har börjat konditions- och styrketräna, han brukar bl.a. följa med mig ut på inlinesturer och då får han mer än gärna dra.

Hur får man då hunden att sluta dra i kopplet?

Enda sättet att bli av med koppeldragande, är att vara orubbligt konsekvent.
Det går inte att vara trött en morgon och strunta i det. Håller man hårt på det,
så ger det snabbt resultat! Vad du borde testa är, att om din hund inte redan kan det, lära in "nej". Och varje gång kopplet stramar åt, så säger du "nej", stannar och backar. Du börjar inte gå igen förrän hunden har tagit kontakt med dig, och du då har berömt honom. Genom att göra så här, lär han sig snart att dra = att man inte kommer någonstans, utan tvärtom bara kommer bakåt. Jag använder mig delvis av denna metod men om hunden är allt för nonchalant eller en hund som redan "vet" att det inte är tillåtet att dra uppvisar olydnad tar jag tag i hunden bestämt och visar mitt missnöje genom att hålla fast den och tala med en mörk, sträng och uppfodrande röst samt närgången ögonkontakt. Många pinschrar blir förnärmade av detta och skriker rätt ut då den anser sig bli ytterst orättvist behandlade, sådant trams tar jag dock ingen som helst hänsyn till. Om nu hunden anser sig ha blivit "trampad på tårna" får han kort och gått anpassa sig efter mina krav eller utstå förnedringen! Dock kan det vara oerhört generande att ens hund skriker som om man försöker ha ihjäl den, men det är egentligen ett ganska charmigt personlighetsdrag hos den stolta pinschern, även om man riskerar att en och annan höjer på ögonbrynen.

En viktig detalj i det hela är, att det han kastar sig mot ska han bli blåst på. Alltså, om han kastar sig mot en annan hund, så får han inte hälsa på den. Då tar du tag i honom, sätter honom ner, och väntar på att han ska ta ögonkontakt med dig.
När han gör det, så säger du om det är lämpligt/när du känner för det "varsågod" (under förutsättning att han kan det), och låter honom gå fram och hälsa på hunden, eller lukta på stolpen eller vad det var han kastade sig mot. Även här gäller det att vara konsekvent!

Se helt enkelt till att allting ska ske lugnt och sansat, han får inte "tillträde" till NÅGONTING om han drar, utan bara när han är lugn och har tagit kontakt med dig. Och kom ihåg, det är DIG han ska lyssna på, inte kopplet! Alltså, använd inte kopplet som hjälpmedel, det hjälper inte, det kan jag lova dig. Möjligtvis kanske du får en hund efter något år som har sådana nackskador så han inte KAN dra, men det är ju inte direkt det man vill uppnå.

Ögonkontakten är oerhört viktig, det ska vara som en fråga från hunden "får jag nu?" Så alltid ögonkontakt och ett "varsågod" innan han får göra det han vill.
Kom dock ihåg att ALLTID berömma hunden och vara glad när han gör rätt, det är berömmet som gör att han förstår vad det är du vill att han ska göra!

Inkallning

Inkallning ska nötas in, så ta vara på alla tillfällen. Skärs det upp korv till middag, passa på att kalla på hunden, så ska du få se på en snabb inkallning. Men kalla aldrig mer än en gång, i annat fall är du snart uppe i femton gånger innan hunden hörsammar dig. Ge något riktigt gott godis för att få in det verkliga intresset.
Ge t.ex. korv, leverpastej, ost, kyckling, blodpudding, plättar eller vad nu din hund kan tänkas tycka om. Variera dock gärna belöningen genom att i bland leka eller kela med hunden som belöning. Om hunden inte säkert vet vilken form av belöning som väntas blir det än mer spännande.

Ett annat bra sätt vid träning av inkallning är att kalla på hunden och därefter snabbt springa i motsatt riktning. Ge alltid massor av beröm, godis och lek när valpen kommer på inkallning. Använd fantasin, det finns massor med sätt att belöna hunden på och hunden imponeras av din uppfinningsrikedom.

Låtsas ibland hitta riktiga godsaker i buskar och snår (låg i din ficka innan), är hunden uppmärksam och kommer fram till dig för att nyfiket se vad du funnit för "skatt" delar du ibland med dig av godsakerna andra gånger behåller du dem för dig själv. Hunden blir garanterat imponerad över din enastående jaktförmåga och följsamheten samt intresset för dig ökar, hunden vill ju inte gärna gå miste om din avvundsvärda förmåga.

En Pinschervalps mentalitet

En pinschervalp är sällan hård eller speciellt tuff, men envis och ifrågasättande.

Tidig socialisering

En viktig regel är att den nya valpen ska ha ett positivt utbyte av de hundar och människor den möter för att få en bra socialiseringsperiod. Enligt den gamla rasstandarden skulle pinschern vara reserverad mot främlingar, detta får dock inte förväxlas med skygghet! Det är således av största vikt att tidigt vänja sin valp vid att även främmande människor får ta på den och titta på tänderna utan knot.
Dock ska detta alltid ske utan något som helst tvång och med förarens trygga, stöttande och uppmuntrande, direkta närhet.

Det är viktigt att selektivt välja umgänge för sin valp. Valpen tränas då till att lyssna på sin flockledare. Tillåt aldrig lösspringande hundar att komma fram till er utan ta ditt ansvar som flockledare och jaga bort inkräktaren handgripligen om så krävs! Detta för att din hund ska uppfatta dig som en tydlig och självklar ledare som månar om och tar sitt ansvar för flockens säkerhet. Du kan t.ex. ha småsten i fickan och kasta detta på en främmande hund som i rask takt närmar sig, samtidigt som du försöker se så stor och barsk ut som möjligt samt ryter varnande mot den oinbjudne främlingen. Har du ett paraply med så kan det vara mycket effektivt att fälla upp det mitt framför näsan även t.o.m. på en attackerande hund. Många hundar blir mycket förskräckta av detta och avbryter så gott som garanterat sin attack. I annat fall ska du med "näbbar och klor" ta ditt ansvar som ledare och försvara din flock! Om du inte gör det kommer hunden med all rätt ifrågasätta ditt ledarskap.

Relationen mellan hund och människa

En viktig del av socialiseringen och präglingen innebär att valpen ska lära sig att underordna sig sina nya ledare d.v.s. familjen. Den måste vänja sig vid att underordna sig förarens vilja och uppleva fördelarna med detta. Det är under valpens första veckor i hemmet oerhört viktigt att börja befästa det som ska komma att bli en god allmänlydnad. För vem vill väl inte ha en lycklig och lydig hund?

Att vara ledare för en valp innebär att skapa och bibehålla en god relation till valpen, vilket bl.a. innebär att den ska tycka om oss, vilja lyssna till vad vi säger och vara uppmärksam på vad vi gör och vad vi vill. Vi ser således om valpen uppfattar och accepterar oss som ledare på dess aktiva intresse för oss jämfört med omgivningens alla lockande frestelser. En bra ledare är valpen inte på något sätt rädd för, utan den vågar också ta egna initiativ även när ledaren är närvarande. Det handlar kort och gott om att skapa en relation till sin hund.En relation som bygger på respekt, förtroende och tillit.

Som ledare har vi dock alltid "vetorätt", d.v.s. vi ska i alla lägen kunna avbryta det hunden företar sig med ett nej, vilket hunden måste lära sig att acceptera. Det är också oerhört viktigt att lära valpen att han måste hörsamma och åtlyda din inkallning. Som jag tidigare nämnt är det viktigt att tidigt och så länge vi fort-farande hinner ifatt valpen prägla att vi "handgripligen" kan visa vårt missnöje över den bristande respekt valpen visar genom dominansanvisning, i händelse av att han nochalerar vår inkallning (läs mer om detta under rubriken inkallning).

Att vara en god ledare kräver inga ord,
det ska för hunden vara outtalat självklart att:

- aldrig någonsin dra i kopplet (iförd halsband, mina hundar får dra i sele)
- står föraren stilla så är den kopplade hunden också stilla
- går föraren långsamt så gör den kopplade hunden det samma
- springer föraren så springer den kopplade hunden vi dennes sida
- även då hunden är lös ska den vara uppmärksam på vad föraren gör
samt alltid åtlyda förarens ev. inkallning samt uppehålla sig inom en inte allt för stor radie.

Det handlar om följsamhet från hundens sida.

Vikten av konsekvens

Pinschern behöver tydliga gränser och en lugn, trygg förare som redan innan valpens hemkomst har en klar bild av vilka regler som ska gälla för valpen. Alla hundar mår bra av regler, detta är särskilt tydligt för pinschern. Det är dock mycket viktigt att vara konsekvent i alla lägen, för att kunna vara det måste människorna runt om hunden vara väl införstådda och överens om vilka regler som gäller.

Att vara ledare för en valp innebär att skapa och bibehålla en god relation till valpen, vilket bl.a. innebär att den ska tycka om oss, vilja lyssna till vad vi säger och vara uppmärksam på vad vi gör och vad vi vill. Vi ser således om valpen uppfattar och accepterar oss som ledare på dess aktiva intresse för oss jämfört med omgivningens alla lockande frestelser. En bra ledare är valpen inte på något sätt rädd för, utan den vågar också ta egna initiativ även när ledaren är närvarande. Det handlar kort och gott om att skapa en relation till sin hund. En relation som bygger på respekt, förtroende och tillit.

Som ledare har vi dock alltid "vetorätt", d.v.s. vi ska i alla lägen kunna avbryta det hunden företar sig med ett nej, vilket hunden måste lära sig att acceptera. Det är också oerhört viktigt att lära valpen att han måste hörsamma och åtlyda din inkallning. Som jag tidigare nämnt är det viktigt att tidigt och så länge vi fortfarande hinner ifatt valpen prägla att vi "handgripligen" kan visa vårt missnöje över den bristande respekt valpen visar genom dominansanvisning, i händelse av att han nochalerar vår inkallning (läs mer om detta under rubriken inkallning).

Vård och skötsel

Pinschern besitter ett högt mått av integritet så det är viktigt att man redan tidigt vänjer sin valp vid att bli hanterad. Kloklippning är ofta ett känsligt kapitel
för pinschern och bör tränas redan från början, detta på grund av att pinschern är
väldigt rädd om sina tassar. Bäst är att klippa klorna med två-tre veckors intervall.

Pälsvård är inget man som pinscherägare egentligen behöver ägna just någon uppmärksamhet. Dock kan jag rekommendera att du varligt masserar och smeker din hund för att stärka banden er emellan. Du kan också gärna använda dig av en mjuk ryktborste avsedd för häst eller ett sämskinn för att främja pälsen, din hunds hälsa och allmänna välbefinnande. Pinscherns släta päls håller sig ren och fin du behöver således sällan bada din pinscher.

Det är också bra att borsta tänderna på sin hund, viktigt är då att man vänjer valpen med detta från tidigt valpstadie. All omvårdnad och skötsel stärker banden mellan dig och din hund samt kan också manifistera ditt ledarskap.

Vaccinationer

De grundläggande vaccinationerna för hund är mot HCC (smittsam leversjukdom), valpsjuka och parvo. Rekommendationen är att du även vaccinerar mot kennelhosta.

Rådgör alltid med din uppfödare samt veterinär angående vaccinering.

Viktigt att veta som pinscherägare är att det tyvärr förekommer otäcka allergiska reaktioner i samband 12 veckors vaccineringen mot valpsjuka. Skulle detta hända dig och din hund är det bra att veta att dessa symtom vid inträffade fall helt försvunnit med en kortison-injektion/tabletter, fråga din uppfödare om denne tro att det förekommer risk för vaccinationsreaktioner. Bruk av kortison till förebyggande syfte är dock inte bra med tanke på alle biverkningar detta kan ge. Kortison har också en möjlig effektsdämpande egenskap.

Typiska pinschersymptom efter 12 veckors vaccineringen mot valpsjuka

Symptomen börjar vanligen 9-12 dagar efter vaccineringen. De första synliga symptomen är ofta letargi (mental slöhet), feber, illamående och rinnande ögon.
I typiska fall inträder de neurologiska symptomen 1-2 dagar senare. De neurologiska symptomens allvar har har varierat från lätta skakningar till ataxi (hunden uppträder ostadigt, vingligt och ryckigt) av varierande grad samt återkommande kraftiga epileptiska anfall. Det finns fall där hundar har avlivats utan behandling i samband med dessa reaktioner, med epilepsi som felaktig diagnos.

Behandling av symptomen samt prognos

De flesta fallen har framgånsrikt behandlats med kortisonpreparat. Men även B-vitamininjektioner, antibiotika samt vid behov läkemedel som avbryter anfallen har använts med framgång. Alla hundar som kommit under ovan nämnda behandling har till synes åtehämtat sig helt. Ytterligare reaktioner i samband med senare vaccinationer har förekommit i tre kända fall. Som drabbad nybliven pinscherägare kan man således trösta sig med att denna otäcka erfarenhet med största sannolikhet aldrig kommer drabba aktuell hund igen. Dock har uppfödarna ett stort ansvar gentemot så väl valpköpare som rasen att EJ låta högriskdjur för denna defekt gå i avel!


Diskussion

Personligen är jag något osäker på hur jag ska ställa mig till det utökade kravet på vaccinering. Det känns särskilt otäckt sedan bruket av avdödat vaccin försvann. Trots att det finns ett antal studier som visar att vaccinering med ett avdödat vaccin är att föredra och att man inte ska vaccinera med flera vacciner på
samma gång så finns det idag bara levande vacciner och det går heller inte att få tag i enkelvacciner. Ger man ett levande vaccin så ger man sjukdomen i försvagat tillstånd så att immunsystemet ska bilda antikroppar mot det. Vad tror ni händer om man då ger hunden ett flertal allvarliga sjukdomar på samma gång? Eller om hunden har ett försvagat immunförsvar? Mitt sunda förnuft skriker - MÖJLIG KATASTROF!

Diane Stein, skriver följande i sin bok ”The Natural Remedy Book for Dogs and Cats”:

"Vi ser fler och fler bevis för att vaccinationer skadar och ofta inte ens ger det skydd som veterinärerna hävdar. Vaccin är inte alltid effektiva och det är inte ovanligt att djuren utvecklar den sjukdom som de vaccineras mot. Ett djur som är stressat eller har ett försvagat immunsystem, kanske inte utvecklar de antikroppar som vaccinet ska producera. Djuret insjuknar istället i sjukdomen varvid veterinären antingen ger sjukdomen ett annat namn eller hittar på någon ursäkt. För många hundar får valpsjuka och för många katter får kattpest efter vaccinationen. Många dör.Ett annat vanligt resultat av vaccinering är att immunsystemet, försvagat och förvirrat av de antigener som plötsligt har bombarderat det på en gång, hamnar snett varvid ett antal andra sjukdomstillstånd kan uppstå.”. Dessa andra sjukdomstillstånd, s k vaccinosis, rapporteras många gånger inte och sätts oftast inte ens i samband med vaccinationen.

Juliette de Bairacli Levy, ett välkänt namn i hundvärlden och en av förebilderna inom rå mat anser att parvo är den värsta hundsjukdom som någonsin har funnits. Trots det så skriver hon så här om vaccinering:

"En totalt onaturlig behandling eftersom den kan orsaka cancer och diabetes. Sjukdo-mar som tidigare var okända inom hundvärlden men idag är vardagsmat. Pasteurinspirerade vaccinationsterapier ger missledande löften. Det utlovas att om vaccin används mot den och den sjukdomen så får man total immunitet. Otaliga bevis finns för att detta inte stämmer.”

Två amerikaner, Tom R Phillips och Ronald D Schultz rapporterade följande 1992 i
Current Veterinary Therapy XI:

"...det är viktigt att förstå att även om vaccination spelar en viktig roll i kampen att förhindra smittsamma sjukdomar så har immuniseringen precis som alla andra terapeutiska behandlingar sin begränsning och kan även orsaka skadliga reaktioner.”

Både Philips och Schultz hävdar mycket bestämt att multipla vacciner, dvs. flera vacciner i samma injektion inte ska användas och att endast friska djur ska vaccineras. Årliga vaccinationer saknar helt vetenskaplig grund och kan bara ställa till skada.

Jean Dodds, veterinär och flerårig forskare inom vaccinationsområdet hävdar att vacciner ställer till problem när de kombineras med andra faktorer. Till exempel ska man inte vaccinera djur som på något sätt visar stressymptom, hormonella avvikelser (som löpande tikar) eller har någon genetisk defekt. Dodds, har i sin forskning funnit att man bör använda avdödat vaccin istället för levande och att alla vacciner ska ges separat och aldrig tillsammans. I sin rapport ”Vaccine Safety and Efficacy Revisited” säger Dodds bland annat att "den ökade frekvens av immunrelaterade sjukdomar vi har sett under det sista årtiondet kan länkas till upprepad användning av polyvalenta MLV vacciner (Multipla Live Virus vaccin). De kan ge ett undertryckt immunförsvar och orsaka autoimmuna sjukdomar
som blodsjukdomar, benmärgsbrist, cancer, med flera.”

Eftersom stress är en känd faktor vid immunsjukdomar så bör en vaccinerad hund
hållas i stillhet och få lugn och ro i minst 24 timmar efter vaccinationen. Den bör dessutom hållas varm och inte utsättas för kyla eller extrem värme i flera dagar efter vaccination. Detta gäller speciellt valpar.

Avmaskning

Man bör avmaska sin hund en-två gånger/år en gång innan och en gång efter sommaren. Veterinären brukar också rekomendera att avmaska en vecka innan vaccination, se dock upp med att avmaska för ofta då det ökar risken för resistens hos inälvsparasiterna! Tala med din veterinär om du känner dig osäker.

Inälvsmask är parasiter som kan ge allvarliga biverkningar och obehag. Vanliga symtom är allmän slöhet, diarré, viktminskning, kräkningar och glanslös päls. Men det är ändå inte lätt att upptäcka inälvsmask. Vuxna djur kan vara angripna utan att visa yttre tecken på sjukdom.

Spolmask

Den parasit som vanligen förekommer hos hundar i Sverige är spolmask den är mest förekommande hos nyfödda valpar och i varierande utsträckning hos vuxna hundar. Det är således mycket viktigt att valpar avmaska ordentligt. Rådgör gärna med din uppfödare och veterinär om du känner dig osäker angående ett lämpligt behandlingsprogram.

Andra inälvsmaskar

Hakmask och bandmask är andra inälvsparasiter som kan förekomma. Dessa typer är dock sällsynta hos hund i Sverige och du behöver således inte rutinbehandla din hund mot dessa. Vid misstanke om förekomst av dessa parasiter bör du kontakta din veterinär för att få ett lämpligt behandlingsprogram.

Av fästingen överförbara sjukdomar

Uppmärksamheten kring fästingöverförda sjukdomar har under de senaste åren ökat kraftigt. Det gäller framförallt borrelios och erchilios, som är vanliga fästingburna infektioner på hund idag.


Vilka är symtomen på dessa sjukdomar?

Det kan vara svårt att skilja sjukdomarna år eftersom symtomen är lika.
En fästingburen infektion kan misstänkas på grund av vistelseort och kliniska symtom. Symtomen kan uppträda året om, underförutsättning att hunden har exponerats för fästingar någon gång under året. Vanliga akuta symtom är feber, trötthet, nedsatt aptit, ovillighet att röra på sig, hälta och oilka former av neurologiska symtom. Vid Ehrlicios kan även blodbristförekomma. De vanligaste symtomen vid kronisk sjukdom är trötthet och rörelsestörningar.

Behandling

Både borelios och ehrlicios kan behandlas med antibiotika. De flesta djur som drabbas av dessa sjukdomar tillfrisknar helt. Endast ett mindre antal djur utvecklar kroniska symtom. Däremot finns det risk för att djuret kan bli infekterade på nytt.

För att försöka minska risken att drabbas av en fästingburen sjukdom ska man försöka skydda sig själv och sin hund från att bli biten av fästingar.

Förebyggande råd:

•Om man vistas i fästingrik terräng bör man ha för vana att dagligen inspektera folk och fä.

•Avlägsna fästingen så snart som möjligt. Det finns olika fästing- pincetter på marknaden som underlättar borttagandet.

•Människor som vistas i fästingrik miljö bör använda heltäckande kläder.

•Djur kan behandlas i förebyggande syfte med antiparasitära medel. Tala med din veterinär om du är osäker på vilket preparat som är bäst.

Pinscherns mentalitet ur MH-perspektiv

Till min stora glädje väljer allt fler pinscherägare och uppfödare att mentalbeskriva pinschern. Detta ger värdefull information om individens mentalitet, men ger framförallt en bild av uppfödarens avelsarbete.

Följande text är författad av Therése Bernqvist och citeras här i sin helhet med författarens medgivande:

”För alla raser som har MH-beskrivna individer så finns det utarbetade spindeldiagram, s.k. rasprofiler, vilka tydligt visar hur rasgenomsnittet vid de olika momenten ser ut. Och detta kan ge anledning till eftertanke... Är t.ex. rädsle-reaktionerna genomsnittligt höga i en ras, med lågt genomsnitt på avreaktion, så kan det vara ett tydligt tecken på att rädslor är något man bör ta hänsyn till i sitt avelsarbete.

En rasprofil kräver att det finns en stor andel MH-beskrivna hundar i rasen, eftersom en rasprofil helt enkelt är ett genomsnitt för hur rasen är idag. Är de beskrivna individerna inom rasen få, eller enbart från vissa specifika blodslinjer, kan rasprofilen rentav bli något missvisande, eftersom dess utformning enbart styrs av vilka individer som beskrivits.

Rasprofilerna av de olika MH-beskrivna raserna kan hittas hos Genetica (www.genetica.se), där Per-Erik Sundgren lagt upp de olika spindeldiagrammen som han har utarbetat.

Den gröna ring som syns i mitten av diagrammet motsvarar medelvärdet på varje enskilt moment för samtliga brukshundraser. Den oregelbundna fyllda figuren visar den aktuella rasens avvikelse från nämnda medelvärde på varje enskilt moment.
Är den generella reaktionen inom rasen starkare/mer intensiv än medelvärdet för alla raser, blir avvikelsen positiv, och är den generella reaktionen inom rasen svagare/mindre intensiv än medelvärdet för alla raser, blir avvikelsen negativ.

Tittar man på det utarbetade spindeldiagrammet för pinscher (inlagt som bild nedan), som fram till 2003-10-15 bestod av 119 MH-beskrivna individer, så är det några kännetecken som framträder tydligt:

Kontakt

Pinschern tycks inledningsvis vara något mindre tillgänglig och kontakttagande än brukshundraserna i allmänhet, och låter sig generellt sett inte gärna hanteras av en främmande person.

Den har dock inga problem att på ett vänligt sätt ta kontakt med exempelvis spökena, som först uppfattats som hotfulla, och har vid just denna typ av kontakt till och med ett något högre medelvärde än brukshundraserna i allmänhet, vilket får anses som något mycket positivt! Att den får jämförelsevis lägre värden i de inledande kontaktmomenten får väl sägas stämma ganska väl överens med beskrivningen i den tidigare rasstandarden, där pinschern i allmänhet beskrevs som något reserverad mot främmande personer.

Lek

Pinscherns resultat i de moment som visar leklust är tyvärr något missvisande.

De flesta pinschrar är livliga och lekfulla, men samarbetar/leker helst bara i någon större utsträckning med dem de känner. Eftersom majoriteten av lekinviterna under en MH-beskrivning kommer ifrån för pinschern okända personer (testledaren samt avståndsfiguranten), så spelar rasens allmänt neutrala tillgänglighet och låga intresse för utomstående en stor roll, och de flesta pinschrar besvarar därför helt enkelt inte de lekinviter som ges av dessa personer med något större intresse, även om den i de flesta fall följer avståndfigurantens inledande förehavanden med tydlig uppmärksamhet. Dock tappar den intresset så snart avståndsfiguranten "avslöjat sig", och har sällan något intresse av att ens springa ut till denne. Därav de låga värdena på dessa moment.

Hade dessa moment till en större del utförts av föraren eller någon annan för pinschern redan bekant person, hade antagligen resultatet blivit ett annat.

Av de som förföljer bytet är dock andelen gripanden i princip obefintlig, förföl-jandet avbryts oftast när pinschern kommit i kontakt med bytet, och generellt sett har rasen vad som kallas "bytesrespekt", dvs den stannar upp och nosar, men griper inte, och är heller inte fortsättningsvis intresserad av bytet.

Mycket av detta beteende kan säkert härledas till pinscherns ursprung som rått-jägare, då dess nedärvda jaktbeteende är mer katt-likt till sin metod, dvs istället för ett förföljande och gripande, så använder sig pinschern av en metod som byg-ger på väntan och ett plötsligt språng, där bytet sedan grips med framtassarna, ungefär som en katt, eller en räv som jagar sork.

Aktivitet

När det gäller aktivitetsnivån under det "händelselösa" momentet i MH-beskriv-ningen, så visar pinschern att den i allmänhet är en balanserad ras, dock med något högre krav på fortsatt aktivitet än brukshundraserna i genomsnitt. Trots sitt livliga temperament, så är stressnivån hos pinschern allmänt sett inte särskilt hög, även om den är konstant uppmärksam på sin omgivning, något som också får anses som eftersträvansvärt enligt rasstandarden.

Hot

När det gäller de moment som prövar hundens förmåga att avläsa en hotfull situation, så tycks pinschern allmänt sett kunna avläsa situationen ganska bra.

I avståndsleken, där figuranten inte uppträder hotfullt, utan snarare inviterar till lek, så tycks heller inte pinschern allmänt sett svara med hotbeteende, utan tolkar i detta flesta fall figurantens beteende alldeles korrekt som lekinviter, varför graden av hotreaktioner på detta moment också ligger långt under genomsnittet för brukshundraserna.

När det istället gäller de moment som är tänkta att fungera som dels ett plötsligt uppdykande hot (överraskningen) och dels ett långsamt närmande hot (spökena) så skiljer dessa sig åt.

Förekomsten av hotbeteende avseende överraskningsmomentet är generellt sett mycket låg, och mer än något enstaka hotbeteende visar pinschern sällan.

Mer frekvent är hotbeteendet vid spökena, där medelvärdet fortfarande är lägre än genomsnittet för brukshundraserna, men där pinschern allmänt sett tycks visa fler hotbeteenden än tidigare, och även kontrollerar och handlar mot båda spökena.

En ras som generellt sett tycks tolka en situation väl, och som inte svarar med hot förrän den är övertygad om det hotfulla i situationen.

Rädsla

Rädslereaktionen hos pinscher tycks framförallt vara knuten till plötsliga ljud, dvs ljudkänslighet.

Pinschern blir i allmänhet inte särskilt skrämd av det första överrasknings-momentet med den uppflygande overallen, utan både den direkta rädslereaktionen, och även den kvarstående rädslan efteråt, är till och med genomsnittligt lägre än medelvärdet hos brukshundraserna. Pinschern låter sig alltså allmänt sett inte påverkas särskilt mycket av en plötsligt uppdykande händelse, utan kan snabbt tolka det den ser som ofarligt.

I momentet med ljudkänsligheten är istället situationen den omvända. Pinschern reagerar kraftigare än brukshundraserna på det plötsliga ljudet, och har även en större kvarstående rädsla för ljudet efteråt.

Mycket av resultaten i båda dessa moment beror säkert till stor del på pinscherns reaktionssnabbhet. I det första momentet hinner den snabbt reagera med att uppfatta och tolka vad den ser, vilket gör att rädslan aldrig hinner komma till uttryck innan hunden tolkat situationen, och i det andra momentet reagerar den snabbt på det plötsliga ljudet, och hinner därför längre i sin flyktreaktion innan ljudet upphört, än många andra raser.

Även i momentet med de långsamt närmande spökena, tycks pinschern allmänt sett reagera mer än genomsnittet för brukshundraserna,men där spelar också intrycket av ett tydligt och långvarigt hot från spökena en stor roll.

 Nyfikenhet

Skillnaden i reaktion mellan ljudkänslighetsmomentet och de moment som inte innehåller ljud framkommer även tydligt när man tittar på den generella nyfikenheten inom rasen, dvs hur snabbt hunden tar sig fram till det som skrämde den, och tar reda på vad det var.

Vid just ljudkänslighetsmomentet är det ytterligt få pinschrar som relativt snabbt går fram och undersöker vad det var som lät. Tiden för avreaktion är i de flesta fall mycket lång för rasen, och det kan generellt sett ta mycket lång tid innan hunden tar sig fram till skramlet, om den överhuvudtaget gör det.

När det gäller överraskningen och spökena har pinschern allmänt sett betydligt mindre problem att ta sig fram och undersöka overallen/spökena, även om de även där ligger en bit under genomsnittet för brukshundraserna.

Kanske skulle ett något mer självsäkert handlande, framförallt avseende ljud-känsligheten, men även vid de andra rädslemomenten, vara att föredra, då rasstandardens önskemål är en självsäker och balanserad hund.

Kvarstående intresse

Pinscherns kvarstående intresse för det som skrämt den, efter att den fått under-söka orsaken till händelsen (överraskningen/ljudkänsligheten), är i allmänhet lägre än genomsnittet för brukshundraserna i allmänhet, vilket får anses som positivt. Intresset hos alla brukshundraser ligger relativt lågt efter att de har fått avrea-gera, och att pinschern där ligger ännu lägre, är enbart av godo. När händelsen väl passerat, är den inte särskilt intressant längre.

Skott

Tyvärr tycks inte skottet vara pinscherns starka sida, något som med säkerhet hänger samman med dess tendens att reagera starkare på moment som berör ljudkänslighet.

Förvisso har brukshundraserna generellt sett en låg frekvens skottberördhet jämfört med andra raser, men det är ändå knappast önskvärt med en så stor skillnad mellan pinschern och brukshundarna avseende skottberördhet som diagrammet tyder på.

Många pinschrar reagerar så pass starkt på skott att de kan anses som skott-berörda/-rädda (alternativt avstår från skottet pga misstänkt berördhet), så att det knappast kan anses som tillfredsställande. Detta är något att ha i åtanke vid avel och miljöträning.

Slutsats

Sammantaget ger rasprofilen för pinscher intrycket av en ras som är vänlig inställd till sin omgivning, men ganska ointresserad av främlingar. Den tycks ha relativt lätt för att koppla av, men är ändå uppmärksam på sin omgivning. Den verkar också vara balanserad avseende hot, dvs den måste bli övertygad om det hotfulla i situa-tionen för att själv svara med hot, och så snart hotet försvunnit, tycks den inte ha några större problem med att avreagera.

Dock tycks det finnas anlag för rädsla avseende ljudkänslighet, något som yttrar sig både vid plötsligt skrammel och vid skott, vilket ställer högre krav på avel och noggrann miljöträning.

En livlig, temperamentsfull, reaktionssnabb och i de flesta avseenden balanserad ras.

Fortsättning

Önskvärt är att uppfödare och valpköpare fortsätter att MH-beskriva sina pinschrar, helst i en ännu större omfattning, för att få ett bredare underlag från flera olika kennlar till analys av pinscherns mentalitet ur MH-perspektiv och mentalitetens möjligheter till avelsmässig påverkan.

Tanken är också att den kommande enkäten till uppfödare och valpköpare ska belysa sådana frågor som inte MH-beskrivningen på ett tillfredsställande sätt ger direkt svar på.”